Allt är tillåtet - återhämtningsparadoxen

Jag har läst berättelser från flertal människor (inklusive mig själv) som beskrivit att när de väl släppt taget om att försöka bli frisk, så har de märkt att de faktiskt börjar må bättre. Något man skulle kunna kalla för en återhämtningsparadox. Det är naturligt att vilja göra allt för att få tillbaka sitt gamla liv. För många kan det blir som ett heltidsjobb med att "fixa sig själv": andningsövningar, rödljusterapi, medveten närvaro, ge sig själv lugnande tankar, självmedkänsla, äta hälsosamt (eller undvika gluten, låghistaminskost, etc.), ta mängder av kosttillskott på specifika tider och spendera timmar med att läsa på om sjukdomen. 

Allt är tillåtet - meditation utan förväntningar

Jag gjorde en övning i en av mina favorit medationsappar Waking Up. Där finns en serie meditationer av en lärare som heter Adyashanti (här kan du prova en övning på Youtube). Övningen hette Everything is allowed. Poängen är enkel men kraftfull - allt är tillåtet. Så vid övning är det inte meningen att känna sig lugn, fokuserad eller fridfull. Allt är tillåtet. Även motstånd eller ett splittrat huvud där tankarna hoppar från det ena till det andra. 

Enligt Adyashanti leder stillhet till acceptans, då när vi övar på att uppmärksamma exempelvis andningen eller kroppen är det lättare att tillåta allt att vara som det är. Men även åt andra hålllet - acceptans leder till stillhet. För mig är det påtagligt att när jag gör såna här övningar att något blir lugnare inombords. Stilla. Även om jag inte skulle beskriva mig själv som uppjagad eller spänd innan jag gör övningen. 

Tanken är att när vi har en särskild idé om vad meditation är (exempelvis sitta och fokusera och känna sig lugn) så leder det undermedvetet till att vi försöker uppnå ett sådant tillstånd - vilket inte är att tillåta allt att vara som det är. När vi släpper taget om en särskild tanke om vad vi ska uppleva, där allt är tillåtet och tillåts uppstå och passera, uppstår meditation av sig självt som en biprodukt. 

Återhämtningsparadoxen

Jag kommer ihåg att jag vid en tidpunkt var beredd att betala 100 000 kr för att slippa symptomen en endaste dag. Att få känna sig normal. Det var i backspegeln en väldigt naturlig och rimlig önskan. Samtidigt handlade det också om att jag inte stod ut med symptomen och hur de hade tagit mitt eget liv ifrån mig. Kombinerat med osäkerhet om framtiden: 

"Kommer jag någonsin bli frisk?" 

"Kommer jag kunna vara en pappa till mina barn?" 

Jag var intensivt fokuserad på att bli bättre. Läste forskningsartiklar. Provade allt jag kunde komma över, såg det som en plikt mot mig själv och andra. Läste mängder av internetforum där andra hade liknande problematik. Tänk om det här är nyckeln för mig? 

I efterhand var det utmattande i sig att försöka "fixa sig själv". Jag märkte också att jag mådde bättre om jag stängde av telefonen och inte fastnade vid att läsa om sjukdomen. När jag hittade en övning ("Jag är trygg och frisk") så var det lite som dag och natt vad gäller fixeringen att bli frisk. Jag stressade inte över det på samma sätt, och kunde till och med känna stunder av glädje och tillfredställelse - tillsammans med symptomen. 

Att börja jobba med nervsystemet kan skapa ett liknande dilemma. Om jag tänker mig att aktivering av parasympatiska nervystemet och att känna mig lugn är en nyckel till att må bättre, kan det på sikt leda till en föreställning om att jag måste känna mig lugn hela tiden. Det kan paradoxalt nog skapa en stress över att känna symptom eller av vardagliga påfrestningar. Att frånvaro är lugn blir en källa till stress blir i sig inte särskilt lugnande. Att jobba med mindbody-tekniker handlar inte om att känna sig lugn hela tiden. 

När blir jag frisk?

Det kan hjälpa mycket att aktivera parasympatiska nervsystemet regelbundet genom exempelvis andningsövningar eller brain retraining. Många undrar hur lång tid det tar att bli frisk, vilket är naturligt. Men även att ge en specifik tidsram kan också leda till en stress. 

"Nu har det gått 2 månader och senaste veckan har känts som att jag är på ruta ett"

"Om 1 månad ska jag bli frisk enligt programmet, men det känns inte som jag är där"

Faktum är att det troligtvis varierar stort från individ till individ. Och paradoxalt nog kan det vara så att när vi släpper taget om en specifik tidpunkt och "vilar" lite mer i vår återhämtning, så kan vägen tillbaka bli mer effektiv. 

Att leva livet - med symptom

Dan Buglio som gjort kanalen Pain Free You talade någon gång om att släppa taget om att försöka fixa saker och leva livet. Det här kan vara svårt att ta till sig beroende på var du är i din resa, men det träffade precis rätt där jag befann mig. Det är lätt att glömma bort att göra sådant som man tycker om eller njuter av när vi anstränger oss intensivt för att bli bättre. Även om det är enkla saker, som att titta ut genom fönstret en stund, titta på roliga klipp, titta på gamla bilder av barnen, sjunga, ta en kaffe i solen, eller något annat. 

Så om det är möjligt, fortsätt göra saker som kommer bidra till att du mår bättre. Se också om det är möjligt att släppa taget om att du måste känna dig lugn, att du måste vara symptomfri, eller att du måste bli frisk inom en viss tidsperiod. Ett hjälpsamt förhållningssätt för mig var att inte mäta framsteg utifrån om jag är symptomfri, utan hur jag möter symptomen när de väl dyker upp. 

Se om det går att göra mer av små glädjeämnen i vardagen. Det är en djupt mänsklig önskan att vilja bli frisk, men livet pågår också under tiden som vi är påväg för att uppnå detta. 

Tre saker du kan ta med dig

1. Släpp pressen på att alltid vara lugn eller symptomfri.

2. Se återhämtning mer som en process än en deadline.

3. Fortsätt göra små saker som får dig att må bra – livet pågår även mitt i symptomen.

Vill du höra någon annan berätta om liknande erfarenhet?