Postcovid och ME/CFS - biologi eller psykologi?

27.10.2025

Suzanne O'Sullivan är en neurolog som skrivit boken The Age of Diagnosis som jag precis skaffat. Läste nyligen en artikel i DN där det nämndes från boken om en kvinna som hade en förälder med Huntingtons sjukdom. Om en förälder har sjukdomen är chansen 50% att ett barn får sjukdomen. Denna kvinna ska ha börjat uppvisa tidiga symptom på sjukdomen i form av nedstämdhet, ångest ökad irritabilitet. När hon sedan tog ett gentest så visade resultatet sig vara negativt. 

Noceboeffekten

Noceboeffekten (negativa förväntanseffekter) har dokumenterats tidigare i olika sammanhang. Lisa Rankin utforskar det här i boken Mind over medicine som tar upp ett antal intressanta studier på området. Suzannes bok har ett kapitel tillägnat postcovid, som fått en del kritik för att hon beskriver tillståndet som psykosomatiskt. Hon ska dock mena att symptomen inte är inbillade. Noceboeffekten är ett exempel på hur förväntningar kan påverka fysiologiska tillstånd — något som möjligen kan vara relevant även vid postcovid och ME/CFS, utan att det betyder att symptomen är 'psykologiska'

Psykosomatiskt - ett olyckligt begrepp

Det finns en del associationer till begreppet "psykosomatisk" som gör det till ett laddat ämne. Särskilt inom ME/CFS-området har det varit en intensiv debatt i flera årtionden. En orsak till detta är att många hör ordet som att symptomen är inbillade eller att det delvis är patientens eget fel att hen är sjuk. 

En annan orsak är att vi har en tendens att dela upp sjukdomar som antingen biologiska ELLER psykologiska. Om sjukdomar klassas som psykologiska kan de tappa i status och även få mindre forskningsanslag. Behandlningsinterventioner baserat på synsättet har tidigare varit kognitiv beteendeterapi (KBT) och GET (Graded Exercise Therapy). De uppdaterade riktlinjerna från NICE 2021 rekommenderar inte GET vid ME/CFS (tack och lov). KBT kan hjälpa vissa med coping/psykiskt mående men anses inte bota. 

Ett laddat ämne

Simon Wessley som ibland beskrivs som "Storbritannines främsta forskare på ME/CFS" förespråkar en biopsykosocial modell på ME/CFS. Han har också beskrivits som "den mest hatade läkaren i Storbritannien". Han ska ha mottagit hot, trakasserier och till och med dödshot kopplat till sin forskning. Det pekar på hur laddat det här ämnet är. 

Biopsykosocial modell

Den biopsykosociala modellen framhäver hur sjukdomen kan förstås som en kombination av biologiska, psykologiska och sociala faktorer (det är även denna modell som ligger till grund i behandling av kronisk smärta med Pain Reprocessing Therapy) 

En svårighet med detta område är att biologiska förespråkare tenderar i sina argument helt bortse från psykologiska, sociala och funktionella faktorer. Och detsamma tycks även vara en tendens omvänt. 

En syntes mellan de här olika synsätten skulle kunna beskrivas som; 

  1. Det kan finnas primära biologiska förändringar (t.ex. efter virusinfektion, trauma, toxisk påverkan).

  2. Nervsystemet kan därefter "fastna" i ett dysreglerat tillstånd – överdriven hotrespons, överaktivering av sympatiska nervsystemet, försämrad återhämtning.

  3. Psykologiska faktorer (rädsla, katastroftankar, förväntan, emotionella faktorer, noceboeffekter) modulerar detta fysiologiska tillstånd – inte som orsak, utan som vidmakthållande faktorer

Flera diagnoser i samma kategori?

Kanske är ME/CFS, postcovid och fibromyalgi i förlängningen diagnosetiketter som flera underliggande subgrupper. En del med strukturella avvikelser som behöver identifieras och behandlas, en del med funktionella symptom som behöver annan typ av behandling. 

I en studie där man samlade in data från sammanlagt 3900 patienter med ME/CFS och postcovid (som inbegrep sammanlagt 15o olika behandlingsinterventioner) visade dels att det finns ett betydande överlapp mellan de olika diagnoserna, både utifrån symptombeskrivning och vad som upplevdes hjälpsamt. Det var också en väldigt stor variation i hur olika man svarade på olika typer av behandlingsmetoder. Det pekar på komplexiteten och behovet av individualiserad behandling. För den som är nyfiken (studien byggde på självrapportering) var "topp 5" 

1. Vätskor och elektrolyter

2. Pacing

3. Intravenös/subkutan immunoglobinbehandling (IVIG, SCIG)

4. Maraviroc (antiviralt och immunmodulerande läkemedel som ursprungligen utvecklades för behandling av HIV-infektion)

5. Manuell lymfdränage (en mycket mild form av massage som syftar till att stimulera lymfsystemet)

Andra återkommande hjälpsamma interventioner var antihistaminer, nattokinase/lumbrokinase, låg-dos naltrexone (LDN, betablockerare och ibravadine, stimulering av vagusnerven, antikoagulerande läkemedel och melatonin. Resultaten är som sagt från självrapportering och bygger inte på kontrollerade behandlingsstudier. 

Sammanfattning

Postcovid och ME/CFS är onekligen komplexa tillstånd där vi ännu inte har några tydliga behandlingar. Att enbart beskriva det som funktionellt eller psykosomatiskt stämmer inte särskilt väl med senaste tidens forskning. Många forskare själva betonar att biologiska markörer sannolikt samspelar med stressfysiologi, nervsystemets hotrespons och centrala processer som påverkar immun- och autonoma nervsystemet.
Studier från de senaste 10 åren på tillstånden indikerar flera komponenter som neuroinflammation, immunaktivering & antikroppar och metabolisk dysfunktion. Flera kliniska studier testar behandlingar som riktar sig mot dessa delar:

  • immunmodulerande (IVIG, maraviroc),

  • mitokondriestödjande (CoQ10, NAD⁺, rapamycin),

  • neuroreglerande (vagusnervsstimulering, tDCS).

I framtiden får vi förhoppningsvis se bättre diagnostik och behandling som resultat. Kanske handlar framtiden inte om att välja mellan biologi och psykologi – utan att förstå hur de vävs samman.







Share