När hjärnan tolkar känslor som fara – och kroppen reagerar
Vad är ett funktionellt syndrom?
Ibland kallas en grupp symptom utan medicinsk förklaring för somatoforma, funktionella eller psykosomatiska syndrom. Jag föredrar själv termen funktionella, då psykosomatiska historiskt har använts för att skuldbelägga den drabbade. Funktionella syndrom är alltså kroppsliga symptom som inte kan förklaras av strukturella eller biokemiska avvikelser, utan antas bero på dysreglering i nervsystemet
ME/CFS, postcovid, fibromyalgi och IBS kan ibland falla i just den kategorin; en uppsättning symptom där prover inte visar några medicinska avvikelser. Trots ett stort lidande och låg funktionsnivå i vardagen. Det är inte ovanligt att de som drabbats av dessa symptom har en lång historia av att prova saker på egen hand, söka sig till diverse specialister och enheter samt genomgått en rad utredningar och behandlingar. Allt detta utan att få svar eller nämnvärd förbättring i symptom och livskvalitet.
En självupplevd erfarenhet
När jag hade som mest symptom åkte jag in till akutvården på grund av svårigheter att andas. Jag kunde inte gå mer än ett tiotal meter, blundade för att spara energi och var i princip sängliggandes 24/7. Det togs en mängd prover och även lungröntgen. Inga avvikelser. Kanske hade man behövt ta andra prover, vem vet. Trots så påfallande starka symptom och låg funktionsnivå så var det ändå inget som framkom vid de sedvanliga proverna. Det väcker dock lite tankar om vad det egentligen var som pågick i kroppen vid den tidpunkten.
Om känslornas roll vid funktionella syndrom
Inom mindbody-perspektivet utgår man från att hjärnan antas kunna ge symptom i form av smärta, hjärndimma, extremt trötthet, magproblem och andra symptom som respons på upplevd fara. En sådan källa till fara kan vara de egna känslorna. Inom psykodynamisk terapi (PDT) tänker man sig att vi har en inlärningshistoria där vi lär oss att vissa känslor är okej att känna och uttrycka, och att det finns vissa känslor som inte är okej att känna och uttrycka.
Utifrån anknytningsteori är vi förprogrammerade att knyta an till den som vårdar oss som små barn, då det historiskt sett (och än idag) är helt avgörande för vår överlevnad. Får vi signal på att vi inte får uttrycka ilska genom att exempelvis bli ignorerade eller avvisade av vår anknytningsperson, så kommer vi lära oss att "stänga av" denna reaktion. Det här är dock inget som kan stängas av, vi lär oss snarare att reflexmässigt kväva den reaktionen i kroppen. Med tiden går det här så fort och automatiskt att vi inte är medvetna om att det händer. Känslan (oavsett om det är rädsla, sårbarhet, sorg eller ilska) blir förbjuden och skamfylld. Det kan leda till att vi tänker "Jag är inte en person som blir arg", samtidigt som det kan finnas ilska under ytan utan att vi lägger märke till den.
Med detta innebär att hjärnan kommer reagera på känslan som att det är något farligt, då vi lärt oss under uppväxten att uttryck av denna kan vara ett hot mot vår överlevnad eller göra att vi blir uteslutna från en gemenskap. Utifrån mindbodyperspektivet så ger ju hjärnan symptom som respons på upplevd fara, så låt säga att känslan ilska dyker upp, då kommer hjärnan ge symptom i form av exempelvis smärta, hjärndimma, extrem trötthet eller magproblem. Det är alltså inte känslan i sig som är problemet, utan hjärnans reflexmässiga försök att skydda oss från den.
Om ISTDP och funktionella syndrom
En terapiform som är särskilt inriktad på att locka fram uttryck av omedvetna känslor är Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy (ISTDP). Terapeuten lär sig olika tekniker för att identifiera försvar, och sedan arbetar aktivt för att få fram känslan och låta den uttryckas. I en sammanställning av just ISTDP på funktionella syndrom inkluderades 23 studier (totalt 1364 patienter). Slutsatsen var att terapiformen hade stora och statistiskt signifikanta effekter på kroppsliga symptom. Resultaten kvarstod vid långtidsuppföljning (3-12 månader). Flera studier visade också minskad vårdkonsumtion i form av färre läkarbesök och minskad medicinanvändning. Detta gällde vid såväl smärta som magbesvär.
Om en sådan här studie hade gjorts på mediciner, hade studien troligen fått väldigt stor uppmärksamhet och de drabbade hade ställt sig i kö för att prova något som har potential att avsevärt minska symptom och ge högre livskvalitet. Det intressanta är att jag själv läst till psykolog och fick postcovid för 3,5 år sedan. Först nu läste jag om denna när jag sökte aktivt efter studier på området.
JournalSpeak
Jag har skrivit en del om metoden JournalSpeak, en form av expressive writing där man skriver ofiltrerat för att komma i kontakt med känslor som kan ligga under ytan, men som inte kommer fram i vardagen. Nicole Sachs ligger bakom metoden, som i sin tur bygger på John E. Sarno:s teorier. Jag märkte själv av en gradvis och stadig förbättring i symptom när jag började använda metoden. Det blev också tydligt att det fanns en del känslor som var svåra att känna och uttrycka, som kom fram efter en viss tids användande av metoden.
Det finns ingen utvärdering vetenskapligt av JournalSpeak specifikt, däremot en lång rad anektodiska beskrivningar. Av expressive writing visar forskning vissa resultat, om än blandade. Jag rekommenderar att läsa på mer om JournalSpeak för att se om det kan vara något för dig. För de som gjort de tidigare vittnas om att det kan ta en viss tid innan metoden ger effekt.
Forskning på expressive writing
Vad gäller expressive writing generellt har man funnit positiva effekter på fysisk och mental hälsa på både kliniska såväl som icke-kliniska populationer. Man har också sett positiva effekter på immunförsvaret. Hos patienter med astma och reumatoid artrit (RA) såg man en symptomreduktion hos de som skrev om påfrestande livshändelser - resultaten kvarstod 4 månader efter att deltagarna slutat skriva. Intressant nog såg man en bättring i lungfunktion jämfört med kontrollgruppen.
Pennebaker & Smyth (2016) skriver vid en sammanställning och reflektion av 30 års studier på området:
"This research points out and supports the idea that emotions left unattended can change into symptoms that cause confusion when they present in physicians' offices."
Författarna resonerar att det handlar inte bara om "ventilering", utan om kognitiv och emotionell bearbetning - att skapa en sammanhängande berättelse om svåra upplevelser. Att integrera ord för känslor ("Jag känner mig arg..." "Jag lägger märke till skam...") anses vara centralt för hälsovinsterna. Man tänker sig att detta bidrar till en minskad fysiologisk stressrespons via det autonoma nervsystemet.
Vår rädsla för känslor i hjärnan
Forskning har börjat identifiera närmare vad som händer i hjärnan när vi sätter ord på känslor. Man har sett att när vi sätter ord på hur vi känner — t.ex. 'jag är rädd', 'jag är arg' — så aktiveras hjärnans regleringssystem och samtidigt blir alarmcentrat (amygdala) mindre aktivt. Det innebär att själva handlingen att benämna känslan kan fungera som en form av känsloreglering.
I en neuroimagingstudie vid UCLA deltog 30 vuxna som såg hotfulla ansikten och antingen gav dem ett känsloetikett eller ett neutralt namn. De som gav känsloetikett visade lägre amygdala-aktivitet och högre aktivitet i prefrontala delar. Med andra ord så reagerade hjärnan inte lika mycket på fara, om deltagarna kunde sätta ord på känslan.
Sammanfattning
Det finns en del lovande forskningsresultat vid interventioner som inriktar sig på våra känslor vid funktionella syndrom. Många av symptomen som uppvisas vid ME/CFS, postcovid, kronisk smärta, fibromyalgi och IBS kan falla under funktionella syndrom-paraplyet.
Det finns specifika terapimetoder (ISTDP) som går ut på att exponera för känslor, och även metoder för att skriva om känslor (expressive writing). Minskad aktivitet i amygdala – hjärnans "alarmsystem" – har föreslagits som en möjlig mekanism bakom dessa resultat.
En del kan må sämre initialt av expressive writing i början, om du misstänker att du har en historia av trauma eller svåra händelser rekommenderar jag att söka professionell hjälp i första hand.
Att börja närma sig känslor kan vara utmanande – men också ett steg mot att kroppen ska känna sig trygg igen. För somliga verkar det ha varit svaret på många års lidande. För andra kan det vara början på en ny förståelse för sambandet mellan hjärnan, känslorna och kroppen.
Referenser
Baikie, K. A., & Wilhelm, K. (2005). Emotional and physical health benefits of expressive writing. Advances in Psychiatric Treatment, 11(5), 338–346. https://doi.org/10.1192/apt.11.5.338