Vad var det egentligen som gjorde att jag blev frisk från postcovid?

Återkommande sjukdom med långa svansar

Jag anser mig själv "frisk" från postcovid sedan ungefär 2 år sedan. Därefter har det dock varit ett mönster av att jag har varit sjuk i form av förkylningar, covid och annat med högre frekvens än tidigare och mer långdraget. Kombinerat med två små barn så blir summan en sjukdom en stor del av tiden. Detta tycks ha sammanfallit med att andra blivit sjuka (så troligtvis inte PEM). Bara att det slagit hårdare och längre hos mig jämfört med tidigare. 

Jag har precis kommit ur en period av 2 veckor med "nu är det något på gång". En tydlig sjukdomskänsla och trötthet. Det bröt ut med nysningar och snorighet efter en vecka. Därefter en mycket stark trötthet. Svårigheter att tänka. Andfådd så fort jag gör något. Symptom som känns alltför väl igen från tiden med postcovid. Långt bak någonstans gnagde ibland rädslan av att "nu är det tillbaka" eller "jag är inte fri från det". 

Medicin som hjälpte mig

Igår tog jag ett piller som ska hjälpa mot sjukdomen. Blev ingen omedelbar effekt men närmare kvällen kunde jag märka påtagligt att det började kännas som vanligt igen. Huvudet blev mycket klarare och den där diffusa och samtidigt högst påtagliga grötigheten avtog. Jag sov bra igen, kände mig inte sådär konstigt trött, matt och ändå uppvarvad samtidigt. 

På morgonen kände jag mig bra igen. Så till den grad att vi spenderade en dag på Gröna Lund och det gick bra. Dagen innan låg jag raklång och var inne på dag 4 med inget annat än Youtube. Det enda som huvudet orkade med och som ändå fick tiden att gå. Inget som innehåller en handling, det var för ansträngande. 

Jag kunde också känna att en inre ångestkänsla avtog efter det där pillret. Som när man stänger av en fläkt som varit på hela tiden. Först när man stänger av den märken man att - vad skönt. Jag kände mig lugn, samlad och grundad på ett sätt som...jag sällan gör? Eller visst, jag brukar känna så när jag tagit just det här pillret. 

Nu kanske du undrar: vad var det för medicin? 

En annan typ av medicin

Allt ovanstående stämde mycket väl - förutom en detalj. Jag tog ingen medicin. Igår satte jag mig och skrev dagbok i syfte att uttrycka undertryckta känslor. En metod för detta kallas JournalSpeak. Det är en metod som byggts vidare på av Nicole Sachs, som i sin tur ska ha studerat hos en av de mest berömda namnen inom mindbodyfältet vid namn John Sarno. 

Nicole beskriver att hon själv ska ha blivit frisk med hjälp av John Sarnos metoder. I korthet bygger tanken på att kroppen ger symptom i form av trötthet, smärta, sjukdomskänsla, magproblem eller hjärndimma när vi upplever känslor som vi omedvetet trycker undan. Som ett slags skyddsmekanism, hjärnan tror att det är något vi inte kan hantera (känslan) och försöker skydda oss från fara. Denna process är som sagt omedveten och vi märker inte av att vi undviker en viss känsla. Istället får vi olika slags kroppsliga symptom. 

Så det var alltså ingen medicin i form av piller som jag tog dagen innan Gröna Lund. Det var 20 minuter av skrivande för att fritt uttrycka känslor. Men det är inte det som är intressant här. Det intressanta är - om jag hade tagit medicin i form av ett piller hade många tänkt att det var medicinen som gjorde att jag tillfrisknade. Somliga hade nog velat veta vad den heter och om de själva kunde använda den. 

Men när jag säger att jag skrivit dagbok och blivit frisk? Är det inte lättare till hands att tillskriva orsaken till att jag blev frisk som spontan förbättring? Att jag skulle ha tillfrisknat naturligt efter en viss tids sjukdom och det råkade sammanfalla med skrivandet. 

Vi har vuxit upp med att förloppet vid sjukdom är att vi tar någon slags medicin som ska ha verkan för just den sjukdom vi har - och så mår vi bättre. Man kan säga att läkemedel och medicin har en starkt social legitimitet. Vi är inte lika benägna att tänka att det var slumpen som gjorde att vi blev friska om vi tog medicin - jämfört med om vi skrev dagbok i 20 min. Vem har någonsin hört om något sådant? Det är ganska få läkare som idag skriver ut dagbokskrivande på recept.

Jag har tidigare skrivit tidigare på bloggen om studier som visar en koppling mellan att uttrycka känslor via dagbok (så kallad expressive writing) och immunförsvaret. Exempelvis har man sätt att människor med fibromyalgi visar färre symptom efter att ha skrivit om sitt känsloliv regelbundet under en period. 

Mer än att bara bli frisk

Jag skrev ovan att det var som att stänga av en fläkt som surrar. Det är min upplevelse av att använda JournalSpeak. Det finns/har troligtvis funnits en viss inre spändhet eller rädsla som mer eller mindre alltid funnits där. Det är först när den tystnar som det märks att den funnits där. Hade du frågat mig så hade jag inte kunnat beskriva eller sätta ord på känslan innan den försvann. 

Jag tror själv att det är precis så det kan upplevas när kroppen inte längre hindras från att uppleva och känna ilska. Som att man känner sig mer grundad, lugn och emotionellt reglerad. Att rösten blir mer lugn, tydlig och tar plats på ett naturligt sätt. Hur kroppen på ett icke-verbalt sätt förmedlar - jag kan sätta gränser om jag behöver. Jag kan ta det här utrymmet. Det där som jag själv tänkt att vissa människor fötts med, men jag är inte en av dem. En utstrålning av självrespekt som verkar så självklar för vissa. 

För mig själv är vetskapen om att jag kan sätta gränser om jag behöver det en enorm skillnad i upplevelsen av att umgås med andra. Jag behöver inte styras av andras åsikter. Jag kan stå kvar. Bara att veta det tar bort en hotrelation till andra människor. Om jag inte vet hur jag ska försvara mig - då blir andra människor potentiella hot. För jag har inget att sätta emot om någon annan skulle köra över mina gränser eller utmana på olika sätt. Som att någon uttrycker en annorlunda åsikt än min på ett möte. Bara det kan ge ett grundlugn som inte funnits där tidigare. 

Både Dani Fagan som grundat MyTMSJourney och Ariel Conn som ligger bakom ScienceGhost har använt sig av JournalSpeak på sin egen resa och skriver uttryckligen hur förmågan att uppleva känslor och sätta gränser varit viktiga delar i deras väg tillbaka. 

Kopplingen

Kanske är det så att om kroppen reagerar på vårt egna känsloliv som ett hot, så är vi en ganska stor del av tiden i ett hotläge. Utan att vara medvetna om det. Vi vet idag att stress tenderar att göra så vi har lättare för att bli sjuka och kan förlänga förloppet vid sjukdom. Omvänt brukar det hjälpa med att vila och skala ner på krav. Så kanske är det så, att om vi lär om hjärnans invanda respon på känslor - genom att medvetet uttrycka de fritt och ofiltrerat - så kommer hjärnan inte längre befinna sig i ett hotläge i samma utsträckning. 

Jag minns en psykolog som nämnde att man i två studier sett att människor som stimulerade vagusnerven regelbundet när de insjuknade i covid fick ett kortare sjukdomsförlopp, jämfört med de som inte gjorde det. Precis som att vila och gå och lägga sig tidigt kan korta förloppet när något är på gång. Ett exempel på kopplingen mellan parasympatiska nervsystemet och sjukdom.

Utforska "medicinen" på egen hand

Jag skulle varmt rekommendera de som är nyfikna att prova JournalSpeak regelbundet en period och utforska på egen hand hur det påverkar symptom och känslolivet. Det är kanske inte lika tilltalande som att få prova en ny medicin - men kan ge effekter som går utöver det som många mediciner skulle medföra. Läs också gärna ovan nämnda bloggar MyTMSJourney och ScienceGhost för att få mer information och infallsvinklar på metoden som hjälp på din egen resa. Kanske kan det öppna dörrar till rum hos dig som du inte visste fanns.