Ser vi ett skifte i synsättet på postcovid, ME/CFS, migrän och långvarig smärta?

I senaste Psykologtidningen (#2 2026) återkommer i flertal artiklar olika perspektiv som beskriver ett nytt synsätt på komplexa och långvariga tillstånd.  

Att behandla migrän och långvarig smärta med psykologisk behandling

Psykolog Celia Svedhem kommer nu ut med boken "Långvarig smärta – sambandet med anknytning, trauma och emotionsreglering". En bok som gick in direkt på min läslista. Celia fick själv hjälp med sin kroniska migrän med hjälp av ISTDP (Intensive Short Term Psychodynamic Therapy). Jag har skrivit lite mer om ISTDP här. I korthet handlar behandlingsmetoden om att få hjälp med att släppa fram undertryckta känslor, som exempelvis ilska. Känslor som vi kan ha omedvetna försvar för att skydda oss från att uppleva dessa. Med hjälp av en terapeut som kan identifiera och locka fram undantryckta känslor kan den som går i terapi få hjälp att släppa fram och känna dessa känslor. Celia blev själv konfunderad över hur en psykologisk behandlingsmetod kunde hjälpa henne så påtagligt med ett fysiskt problem.

I boken så beskriver hon bland annat hur trauma och anknytningsmönster påverkar oss på neurobiologisk nivå. Om man till exempel smeker en person med trygg anknytning på armen frisätts oxytocin, som är avslappnande och smärtstillande. Men hos en person med otrygg anknytning så skickar aldrig hudens fibrer de signaler som behövs för det. Det här illustrerar väldigt väl hur svårt det är att särskilja det vi kallar psykologiskt från det som vi benämner som fysiskt. Om vi tittar närmare på det så suddas gränserna ut. Trots det är vården ofta uppdelad i fysiska eller psykiska besvär. Som patient träffar man en läkare eller psykolog.

Jag har tidigare skrivit om en meta-analys som visade stark effektstorlek för ISTDP vid funktionell neurologisk symptomstörning. Det är också en grundläggande mekanism bakom den klassiska mindbody-boken "Mindbody prescription" av John Sarno, som många som återhämtat sig från postcovid och ME/CFS refererar till. Det har till och med lett till ett begrepp som kallas "spontaneous book recovery" – att man upplever en påtaglig minskning i symptom genom att läsa en bok om ämnet.

Att behandla långvarig trötthet och smärta med psykologisk behandling

I en annan artikel i tidningen beskriver psykologen Daniel Maroti att han avslutat ett projekt (Kosmosprojektet) om psykodynamisk behandling av medicinskt oförklarade symptom. Man hade 189 patienter som upplevde oförklarade fysiska symptom som långvarig trötthet och smärta. 

De fick ta del av psykodynamiska interventioner i tre steg. De hade i snitt haft symptom under 9 års tid. Den första delen var en känslofokuserad terapeutisk intervju, vilket i sig gav en mätbar minskning i fysiska symptom. Den innehöll även en självhjälpsdel där deltagarna fick komma i kontakt med känslomässiga sår samt individuell psykodynamisk korttidsbehandling. Man använde en kombination av ISTDP och Emotional Awareness and Expression therapy (EAET) som jag skrivit om här . Enligt Daniel finns det indikationer på att ju bättre vi är på att möta våra känslor, desto mindre fysisk smärta verkar vi få.

En potentiell mekanism kan vara att undvikande av känslor leder till spänningar i kroppen, som kan ge upphov till smärta. Jag tror också att en förklaring kan vara en skyddsmekanism hos hjärnan som slår fel. Hjärnan reagerar på ett upplevt hot (en känsla som personen inte vill kännas vid) och ger smärta som respons på detta. En slags skyddsmekanism som slår fel. Som ett brandlarm som reagerar på fukt istället för rök. Det vore mycket intressant om man kunde undersöka detta mer på neurobiologisk väg. Vad är det som händer i hjärnan när kroppen inte längre ger symptom i form av smärta eller trötthet?

Utmattningssyndrom – ett vidgat synsätt bortom de biologiska förklaringsmodellerna

I ännu en artikel skriver psykologen Jakob Clason van de Leur om nya synsätt på utmattningssyndrom, som inte enbart baserar sig på biologiska förklaringar. Han menar på att synen på utmattning präglats av en mekanistisk världsbild, där metaforen om ett urladdat batteri som inte går att fylla på präglat synsätt och behandling av utmattningsrelaterade tillstånd.

Utmattning – inte bara ett urladdat batteri

En av mekanismerna som påverkar trötthet är det som man kallar respondent och operant inlärning. Olika situationer och intryck kan associeras med trötthet, så att de på sikt utlöser en sådan respons. Ett eget exempel var när jag hade mer symptom på postcovid och ändå åkte till Vasamuseet med min 5-åring. Vi hade en fin dag och jag kände inte av några symptom under besöket, trots att det innebar resa med tunnelbana, båt och mycket intryck på museet. 

När jag kom hem fick jag en påtaglig och handikappande trötthet och blev liggandes på soffan. Jag tolkade det då som att jag "kört slut på mina batterier". I efterhand har jag snarare börjat tolka det som att hemmet som plats associeras så mycket med trötthet (då jag spenderat extremt mycket tid med symptom på trötthet och hjärndimma hemma). 

Så kanske var det så att själv miljön, att vara hemma, triggade symptom på trötthet och hjärndimma? Kanske var jag egentligen inte trött "på riktigt"? Eller mer specifikt; tröttheten var på riktigt, men orsaken kanske låg i en betingad respons utlöst av att vara i en miljö där jag så ofta haft symptom.

En annan del som kan påverka är processen som kallas predictive processing. Hjärnan försöker hela tiden förutsäga och tolka det som ska hända i tillvaron. Om vi exempelvis kan förvänta oss att en aktivitet kommer vara uttröttande, kan vi redan i förväg få en upplevelse av trötthet. Jag vet inte hur många gånger jag själv kunde uppleva symptom precis innan en aktivitet och tänkt "Åh nej inte nu, vilken dålig tajmning!" Exempelvis feberkänslan som infann sig när jag började ta på mig träningskläder, att jag blev sängliggande inför ett julfirande, eller påtagligt sänkt innan en födelsedagsmiddag.

En annan del som lyfts är hur psykiatriska problem formas av kulturella processer. Exempelvis om en sjukdomsetikett indikerar att det finns en biologisk skada, så kommer det påverka vår upplevelse av sjukdomen. Ett exempel är att om vi har ett urladdat batteri eller är bekanta med PEM (post-exertional mailaise), då kommer alla aktiviteter som belastar oss fysiskt eller mentalt upplevas som ett hot. Då är det naturligt att minska så mycket som möjligt på både fysisk och mental belastning. 

I artikeln nämns forskning där patienter har mer kroppsligt fokuserade förklaringsmodeller ofta har sämre fysisk och psykisk hälsoutveckling över tid. Om jag är övertygad om att det är något biologiskt fel som orsakar mina symptom, minskar troligtvis min upplevelse av att det är något jag kan påverka.

Mina erfarenheter av pollenallergi och psykologiska metoder

Ett högaktuellt exempel för egen del är pollenallergi som gett mig symptom i form av påtaglig trötthet, hjärndimma och sömnproblem. Ibland till den grad så det varit svårt att fungera på arbetet. Jag har provat olika typer av allergimediciner, träffat allergispecialist och vid två tillfällen sökt remiss för allergivaccinaton. Avslag båda gångerna. Jag har förbannat pollenallergin för att den tagit bort all njutning kopplat till våren och det fina vädret varje år.

Jag fick upp reklam för någon som behandlade allergi med hypnos, och sökte deltagare till ett nytt program. Tidigare hade jag nog avfärdat det direkt, men läste lite mer. Oavsett vad mekanismerna kan tänkas vara vid hypnos, så tror jag att det kan leda till en förändrad betingad respons kopplat till symptom. Det påminde mig om mindbodyperspektivet även kopplat till allergi. 

Jag började medvetet använda övningen "Jag är trygg, jag är frisk" som jag skriver om här. Jag började skriva ner upplevda symptom varje dag skattat från 0-10. Jag försökte fånga alla ögonblick av rädsla för pollen. Exempelvis när ögonen kliar "Nej nu blir det en sån dag!", och påminna mig om att jag är trygg. Eller är jag tar medicinen, inte som en "livräddare annars fungerar jag inte", utan mer "jag är trygg och jag tar de här medicinerna just nu". Eller att sätta sig på altanen när det är grönt ute – jag är trygg, jag är frisk. För en pollenallergiker så blir en vacker sommardag i maj ett tydligt hot.

Det kan givetvis vara ett sammanträffande, men började med detta för ca två veckor sedan. Sedan dess har jag upplevt påtaglig minskning i allergisymptom. Jag har flera gånger nästan glömt att ta medicin (något jag var väldigt noga med innan dess). Jag har också sovit bättre (smartklockan instämmer även här). Jag tror att det finns en komponent av fysiska allergisymptom som en immunrespons, men jag är också övertygad om att det finns en psykologisk mekanism som förstärker och förlänger symptomen. Jag har märkt att jag inte har samma anspänning kring att gå ut, eller när det kommer små vågor av symptom. Jag blev medveten även här om min egen rädslorelation till symptomen.

En vidgad förståelse av fysiska och psykologiska mekanismer

Sammanfattningsvis pekar de här olika spåren på att det är svårt att separera kroppsliga besvär och symptom som antingen fysiska eller psykiska. Det är en komplex samverkan mellan olika mekanismer. Vid närmare granskning är det svårt att ens tala om det är "fysiskt eller psykiskt" - det är kanske på ett sätt "psykofysiskt". 

Det intressanta är om vi nu ser en liten rörelse mot en vidgad förståelse av komplexa långvariga tillstånd, och om det på sikt kan bidra till att fler kan få vård för olika långvariga tillstånd som gett ett stort lidande och påtagligt minskad livskvalitet. Förhoppningsvis når det här synsättet den allmänna vården så att de som behöver det kan få rätt hjälp i ett tidigare skede.