Kronisk smärta, postcovid och hjärnan – vad säger forskningen?

24.10.2025

Här sitter jag en regnig höstdag ironiskt nog med Covid och skriver om bland annat postcovid.

Nåväl, till ämnet:

Kronisk smärta och hjärnan

Jag läste i boken The Way Out av Alan Gordon om en studie där man använde funktionell magnetresonanstomografi (fMRI, där man mäter blodflöde som speglar hjärnaktivitet) för att följa personer med akut ryggsmärta över ett år. De fann att hjärnaktivitet (i bl.a. amygdala och nucleus accumbens) kunde förutsäga med cirka 85–90 % noggrannhet vilka patienter som skulle utveckla kronisk smärta (Apkarian et al., Nature Neuroscience, 2013).

En ny meta-analys (2025) visade neuroimaging-baserade modeller generellt kan predicera smärtutfall med hög noggrannhet men att resultaten påverkas av datakvalitet, smärtform och metodologiska skillnader.

Går det att omprogrammera hjärnan vid kronisk smärta?

Gordon testade denna hypotes tillsammans med andra forskare. Man ställde frågan om det gick att visa att kronisk smärta kan "omprogrammeras" genom Pain Reprocessing Therapy (PRT). Man lät deltagarna genomgå ett program där tanken är att öva upp en annan relation till smärtan, bland annat genom övningen Somatic Tracking. Där såg man att deltagare med kronisk ryggsmärta uppvisade förändringar i hjärnans aktivitet efter behandling — särskilt i områden kopplade till rädsla och smärtperception (Ashar et al., 2022).

Postcovid, ME/CFS, fibromyalgi och hjärnan

Vid smärta brukar man dela in faser i akut smärta och kronisk smärta. Jag har själv funderat i termer om det finns en akut fas (3-6 mån) av postcovid eller ME/CFS, och sedan en kronisk fas som en viss del av alla som befunnit sig i en akut fas hamnar i. Om vi kan predicera vilka som utvecklar kronisk smärta - kan vi då predicera vilka som kommer utveckla långvariga symptom på extrem trötthet, hjärndimma, sjukdomskänsla och hjärntrötthet? Idag finns inga sådana studier som undersökt just denna hypotes.

Goldenberg (2025) och kollegor sammanfattar evidens för att central sensitisering (att hjärnan blir överkänslig för signaler från kroppen) och förändrad aktivitet i insula, anterior cingulate cortex och amygdala är gemensamma mekanismer i long COVID, fibromyalgi och ME/CFS. Han diskuterar även hur dessa mönster potentiellt kan bli prediktiva biomarkörer för vilka patienter som utvecklar långvariga symtom.

I en annan artikel (2024) diskuterar Goldenberg enligt bilden ovan. Den centrala tanken är att vid "icke-organisk" långvarig sjukdom (utan vävnadsskada) ligger problemet troligen i hur hjärnan och nervsystemet tolkar och reglerar kroppsliga signaler. Detta är alltså inte psykologiskt i termer av inbillning, utan funktionellt neurologiskt - hjärnan befinner sig i ett långvarigt "faro-läge".

Går det att omprogrammera hjärnan vid postcovid, ME/CFS och fibromyalgi?

Idag finns det ingen studie som kan ge ett direkt svar på den hypotesen. Det börjar dock höras mer röster i olika sammanhang kring autonoma nervsystemets roll vid post-virala tillstånd. Här diskuterar man hur mindfulness kan påverka parasympatiska nervsystemet och HPA-axeln, samt hur man har sett förändringar i olika markörer i immunförsvaret vid upprepad övning.

Här är resultat av några studier på området:

En studie med över 400 deltagare med bland annat postcovid, ME/CFS och fibromyalgi visade att träning i Amygdala & Insula retraining (AIR) gav signifikanta förbättringar vad gäller energi, sömn, smärta, humör och allmän funktion.
En sammanställning av studier på ME/CFS som inkluderade HRV feedback, andningsövningar och stimulering av vagusnerven visade måttlig till stor effekt på trötthet, stress och HRV.

Pågående studier (ClinicalTrials.gov):

NCT05674899 – Transcutaneous vagus nerve stimulation (tVNS) for ME/CFS (Tyskland).
NCT05848401 – Mind–Body Reprocessing Therapy för Long COVID (USA).
NCT06082794 – Slow-Paced Breathing and HRV-Biofeedback for Post-COVID Fatigue (UK).

Sammanfattning

Hjärnan och nervsystemets roll är ett växande område vid kronisk smärta, postcovid, ME/CFS och fibromyalgi. Det finns vissa lovande preliminära resultat men mycket återstår att undersöka. Det har länge funnits en community och privata initiativ för dessa typer av program, som också fått stark kritik från exempelvis patientföreningar.

Det är en intressant utveckling då vi får se om forskning kommer kunna bekräfta (eller motsäga) det som tidigare bara kunnats beskrivas anekdotiskt. Kanske står vi inför ett paradigmskifte i synsättet på långvarig sjukdom. Det får framtiden vår utvisa.